Dagens andakt torsdag

Axel Magnusson har tjänstgjort på Logos Hope under två och en halv månad. Han åkte för att bli andre maskinist, men fick oväntat rollen som förste maskinist. En uppgift som kräver större ansvar och mer ledarskap.

Under den tiden fick han besöka Sri Lanka, Singapore, Bangkok och Hong Kong.

Som maskinist har man till skillnad från de flesta i besättningen inte avdelad till att möta människor på det viset. Men på söndagarna brukade jag gå till besöksdäcket och för att bara träffa besökarna och berätta om Jesus om jag fick tillfälle. 

En sak som berörde mig var hur ofta man ber. Bön är så centralt ombord. Man ber i sina olika avdelningar och i den vardagliga gemenskapen.

Det mest utmanande var de nya uppgifterna som jag inte riktigt var van vid men jag fick växa in i det och hade en väldigt bra chef.

Det är det viktigaste jag har med mig att få dela tron och be med andra i en nära och djup gemenskap. Det är något jag också vill ta med mig hem till vänner och församling.

Det bibelord jag tänkte på är Jesaja 53. Det är kärnan i allt det vi gör. 

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra smärtor tog han på sig,
    medan vi höll honom för att vara hemsökt,
slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull.
    Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.
Vi gick alla vilse som får,
    var och en gick sin egen väg,
men all vår skuld lade Herren på honom.

Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig
och öppnade inte sin mun.
    Lik ett lamm som förs bort till att slaktas,
lik ett får som är tyst inför dem som klipper det,
så öppnade han inte sin mun.
Genom våld och dom blev han borttagen.
Vem i hans släkte besinnar
    att när han rycktes bort från de levandes land,
blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse?
Bland de ogudaktiga fick han sin grav,
men hos en rik var han i sin död,
    ty han hade ingen orätt gjort,
och svek fanns inte i hans mun.
Jesaja 53:4-9