Dagens Andakt Fredag

Skriven av Mari

2 Mos 17:8-13 – Sedan kom amalekiterna och angrep israeliterna vid Refidim.

Då sade Mose till Josua: ”Välj ut krigare åt oss och dra ut och kämpa mot amalekiterna. I morgon skall jag ställa mig på krönet av kullen med Guds stav i min hand.” Josua gjorde som Mose hade sagt och stred mot amalekiterna, medan Mose och Aron och Hur gick upp på kullens krön.

Så länge Mose höll upp sina händer hade israeliterna övertaget, men när han lät händerna sjunka fick amalekiterna övertag. 

När Moses händer blev tunga hämtade de en sten åt honom att sitta på. Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner. Josua nedkämpade amalekiternas här utan förskoning.

De senaste veckorna har varit tuffa för mig. Jag har undrat hur jag ska orka, och om det alltid ska vara så här. Jag har märkt hur jag reagerar och gensvarar på ett sätt som inte är...rätt. Och jag har märkt hur de negativa tankarna har tagit över allt mer: kommer jag orka?

När Mose händer var lyfta vann israeliterna, men när hans händer sjönk fick amalekiterna övertaget. Det talade så starkt till mig den här morgonen. Jag tror att det är samma sak för oss: när vi vänder oss till Gud och lyfter händerna mot honom kommer segern, också över mina negativa tankar. 

Jag påminns om hur Paulus och Silas valde att vända sig till Gud i lovsång när de fängslats, och hur Gud befriade dem! 

Att prisa Gud i tunga stunder är inte samma sak som att trycka undan våra känslor och låtsas som att allt är väl. Men att prisa Gud innebär att säga att Gud är Gud, att Han har den yttersta makten att förändra situationer och att vi är beroende av Honom.

Minns också att Mose inte var ensam i kampen. Aron och Hur fanns där för att stötta honom, och det tror jag är vårt uppdrag som kristna också: att stötta varandra, också i det tunga.