Dagens Andakt Fredag

Skriven av Jonathan S

Jona 1:10-2:7 – Männen (i båten) greps av stark fruktan och ropade (till Jona) ”Vad har du gjort?” När männen fick reda på att han var på flykt bort från Herren – det berättade han för dem – frågade de: ”Vad skall vi göra med dig för att få havet att lugna sig?” Ty stormen bara tilltog i styrka.

Han svarade: ”Kasta mig överbord, så lugnar sig havet. Jag vet att jag är skuld till att ni har drabbats av den här fruktansvärda stormen.” Männen började i stället ro för att nå land igen, men det gick inte: stormen bara tilltog i styrka. Då ropade de till Herren: ”Herre, låt oss inte gå under för att vi tar den här mannens liv. Döm oss inte om vi dödar en oskyldig. Du, Herre, ville ju att allt detta skulle ske.”

De tog Jona och kastade honom överbord, och havet upphörde att rasa. Då greps männen av stark fruktan för Herren, de offrade åt honom och gav löften. 

Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk. 

Därifrån bad han till Herren, sin Gud: 
Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade mig. 
Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst. 
Du slungade mig i djupet, mitt i havet, där strömmarna fångade mig. 
Alla dina brottsjöar slog samman över mitt huvud. 
Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig. Får jag se ditt heliga tempel igen? 
Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. 
Sjögräs snärjdes kring mitt huvud där nere vid bergens rötter. 
Jag sjönk till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt. 
Men du gav mig liv, o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven.

Vad tänkte (sjö)männen när de såg att stormen stillades när de slängt Jona överbord? När insåg Jona att stormen var en konsekvens av att han inte följt Guds ord om att gå till Nineve? När förstod han att han måste vända om?