Dagens Andakt Fredag

Skriven av Mari

Heb 12:1-13 – När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. 2Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. 3Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.

4Ännu har ni inte behövt sätta livet på spel i er kamp mot synden. 5Och ni har glömt den uppmaning som riktas till er som till söner:

"Min son, var tacksam för Herrens tuktan
och förlora inte modet när han straffar dig.
6 Ty den Herren älskar, den tuktar han,
och han agar var son som han har kär."

7Det är för att fostras ni får lida. Gud behandlar er som söner. Var finns den son som inte tuktas av sin far? 8Om inte ni blir tuktade, lika väl som alla andra, är ni inga riktiga söner, utan oäkta. 9Våra jordiska fäder tuktade oss, och vi fogade oss efter dem. Skall vi då inte så mycket mer böja oss för andarnas fader, så att vi får leva? 10Våra fäder tuktade oss ju för en kort tid och efter eget godtycke, men han gör det för vårt bästa, för att vi skall få del av hans helighet. 11För stunden tycks väl varje tuktan vara mera till sorg än till glädje, men för dem som har fostrats genom den är frukten till slut frid och rättfärdighet.

12Styrk därför era matta händer och svaga knän. 13Gör stigen rak för era fötter, så att det ben som haltar inte går ur led utan i stället blir friskt igen.

Jag tror att vi alla har olika synder som vi kämpar med. Många gånger små, små vanor som vi kanske egentligen inte tycker är så farliga: alla andra gör det ju! För egen del har det varit högmod. Jag märkte hur jag började tänka att jag kunde vara så stolt över mig själv över det här och det här, och att jag var, åtmnistone lite, bättre än andra. Jag var ju inte mördare, pedofil eller rånare!

Efter ett tag började jag se ett mönster av att när jag varit stolt över mig på ett felaktigt sätt kraschade jag snart. Det var ingen rolig känsla, men Gud var där! Och Han återupprättade mig igen - utan fördömelse. Men så byggde jag upp mitt högmod igen - och snart kraschade jag. Jag blev frustrerad över det och förstod inte varför Gud lät mig gå igenom det, igen! Men en dag förstod jag att när Gud låter mig krascha, gör Han det i kärlek - för att jag ska lära mig att inte klättra lika högt på den där pedistalen... 

Många saker som vi gör, tror jag, tänker vi inte är så farliga: vita lögner, prata illa om andra. Men vad gör vi när vi gör de små sakerna som folk knappt märker? Ger vi inte den Onde större utrymme i våra liv? Är det det vi vill? Jag vill det inte... (och ändå fortsätter jag att göra de små synderna..!)

Inse att du inte klarar dig utan Gud! Vänd dig till Honom och låt Honom hjälpa dig. Han vill det!