Dagens Andakt Onsdag

Skriven av Håkan

Vi läser från Luk 24 om vad som hände precis efter påsken och Jesu korsfästelse (och uppståndelse):

Luk 24:13-35 – Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus.  14De talade med varandra om allt det som hade hänt.  15Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem.  16Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom.  

17Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut,  18och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” –  

19”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket.  20Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst,  21medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände,  22och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse  23men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. 24Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.”  

25Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt?  26Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?”  27Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

28De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare,  29men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem.  30När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem.  31Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.  32Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”

33De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, 34och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.”  35Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

Vi har bara namnet på en av lärjungarna i den här texten och vem den andre var vet vi inte mycket om. Sätt in ditt eget namn i texten!

Under 3 år hade de följt Jesus, sett honom göra under, höra honom predika och nu var de helt förstörda för att allt var slut. De säger att de "hade hoppats att han skulle befria oss..." Och nu var de tyngda av sorg.

Det berättas om hur de reste (gick...) från Jerusalem till Emmaus, men jag ser också en annan resa: en inre resa av att de först började lära känna Jesus ett par år tidigare - från att inte ha känt honom alls, till att de valde att följa honom tätt, tätt i spåren, och sen få sitt hopp krossat. Och sen: resan från ett förlorat hopp till att de plötsligt förstår att det är Jesus som går där bredvid dem.

Har du gjort en liknande resa? Jag tror att vi behöver göra den: från att inte känna Kristus till att följa Honom. Ibland kanske den resan också går via besvikelse och förlorat hopp - för att sen återupprättas när vi förstår att Jesus är mitt ibland oss.

Det står att "deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom" (v. 16). Var de förblindade av sorgen? Var det därför de inte kände igen Jesus när han gick där med dem?

Kanske är det samma för oss: att vi ibland är så sorgsna och nedslagna att vi inte ser hur Jesus slår följe med oss. 

Behöver du påminnas om att Jesus slår följe med dig? Mitt i sorgen och smärtan? Hur han frågar dig vad du går igenom, vad som hänt, vad som fyller ditt hjärta?

Tillåt Honom...