Med taxichauffören på ryggen...

Skriven av Josef

- Om dagen som började i sorg och slutade i glädje

Flyktingläger i norra Irak

”Åtta dagar satt vi fast på berget med bara några flaskor vatten och några paket kex. Vi drack vattnet vi hade ur korkar för att se till att det skulle räcka länge nog.”


Den yesidiska mamman är i tjugoårsåldern. Hon berättar sin berättelse för oss där vi sitter på ett kontor i ett kulturcenter i en stad i en dal i Norra Irak. Hon ville inte vara med på film, så det fick bli en ljudinspelning där vår tolk översatte från kurdiska till engelska.

Hon har något nervöst över sig där hon sitter och pillar med fingrarna i knät och hennes ögon utstrålar oro, djup oro. När hon tittar bort mot mig där jag sitter i ett hörn försöker jag att le mitt varmaste leende för att få henne att känna sig trygg och uppskattad för att hon ställer upp med intervjun. Hon ler tillbaka och fortsätter sin berättelse.

När vi är färdiga och kliver ut ur den stora byggnaden som hyser omkring tusen personer har himlen mörknat. Det känns som om orosmolnen i den unga kvinnans hjärta sluppit ur henne och målat himlen svart ovanför staden.

Vinden blåser och ett tungt regn har börjat falla. En tackbön och samtidigt en klagan kommer över  mina läppar i samma stund jag känner regnet på min kind.


”Tack Jesus för att jag tak över huvudet inatt, men gode Gud, ha nåd med de människor som bor i tält på sandiga fält ikväll!”

Översvämning i norra Irak

Vi ska släppa av några kollegor vid taxistationen i stadens mitt, cirka 10 minuters bilfärd därifrån. Regnovädret blir värre och värre och när vi anlänt till vår destination har vägarna blivit floder – bokstavligt talat. Jag hoppar ut ur bilen och springer genom regnet hoppandes över sjöar och bäckar i stadslandskapet, på väg mot taxikontoret.

När jag anmält mina tre vänner till en taxi kliver jag och taxichauffören Mohammad ut i regnet. Mohammad är i 60-årsåldern, har en prydlig mustach och bär den traditionella byxdressen med tillhörande huvudbonad plus ett par finputsade skor. 

Inte rain-proof-gubbe direkt.

När vi kommer fram till flod-vägen där bilarna passerar skojar han om att rida på min rygg över vattenkaoset. Jag tar honom på orden och böjer mig ner så han kan hoppa upp på min rygg. Han gör det, medan åskådarna under taken runt omkring jublar och själv skrattar han så att han håller på att trilla av.

Med uppdragna byxor, flipflops och med en skrattande taxichaufför på ryggen springer jag genom gyttret av bilar fulla av leende människor över till tryggheten på andra sidan väg-floden. Vi skrattar, gör en gimmi-fajv och springer vidare mot bilen. Vilket minne!

Jag misstänker att jag kommer att få bra priser på mina taxiturer i staden framöver...

_____________________________________________________________________


Josef, 27 från Göteborg, är på plats i norra Irak för att samordna vårt hjälparbete på plats. Det här är hans blogg. Ge en gåva till arbetet här!