Sprängkraften i vår närvaro

Skriven av Magdalena

Jag sitter i matsalen på ett hotell i Malaysia. Det är ledarkonferens för OM internationellt och jag är här för att börja den interna vidareutbildningen för unga ledare inom rörelsen. Jag inspireras av drivet, visionen och uthålligheten bland vår organisations ledare och gör mitt bästa för att dölja min nästan barnsliga förväntan inför att vara här.

Tidigt igår morse stod jag i väntsalen på flygplatsen i Doha och var med om en Gudsuppenbarelse á la vardag. Jag praktiserade den högst underskattade aktiviteten folk-tittande och lät mig än en gång fascineras av hur olika men ändå lika vi är: olika färger, former, stilar och språk, men ändå skapade till samma avbild.

När vi gick ombord flygbussen och jag trängdes med irakier, svenskar och tyskar slog det mig plötsligt att Gud bor i mig: jag bär den Levande Gudens Ande inom mig. Det var ingen högljudd uppenbarelse, inget hallelujah-moment eller ens någon nyhet, mer en stilla påminnelse om att Gud genom min närvaro också erbjuder sin. 

En närvaro bortom ord

Jag försökte förgäves hålla balansen men kunde inte sluta le. Jag såg mig om på mina medresenärer och kände, igen, dragningen inombords att söka kontakt. Jag visste knappt var jag ville komma, ville mest bara… säga hej. Bygga någon slags bro, visa att ingen av oss (med största sannolikhet) är särskilt farlig utan egentligen bär samma Skapares signatur i vårt inre.  

När jag såg Amir vända sig till sin fru önskade jag att jag förstod arabiska, när Antonio på stapplande engelska frågade om jag pratade spanska önskade jag att jag kunde svara ja, men tänk om vi som Jesu lärjungar kunde se vilken sprängkraft vi bär inom oss, med eller utan språk.

Gud bor i oss och har valt att förkroppsliga sin närvaro genom oss, och kanske räcker det ibland med vår närvaro för att människor ska få en smak av Gud själv.