Ungefär en vecka sedan stoppade en kvinna oss vid sidan av vägen

 

Ungefär en vecka sedan stoppade en kvinna oss vid sidan av vägen. Vi körde, på väg hem från ett kvällsmöte när hon, med en resväska vid hennes sida, vinkade oss att stanna. David stannar bilen, och hon öppnar försiktigt dörren till framsätet. ”Kan jag få åka med in till stan?” frågar hon oss tyst. ”Ja, självklart” svarar vi med får fortsätta att övertala henne till att hoppa in då hon hela tiden säger ”Förlåt, förlåt, förlåt”, innan hon tillslut kliver in. Lukten av alkohol fyller bilen.

David berättar att vi just vart till en kyrka här i Husqvarna och direkt så börjar hon sjunga gospel, ”Joyful, joyful”. Vi fortätter att sjunga, hon, full, och vi – glada i Jesus – tills vi kommer fram till hennes lägenhet. Hon har inte alls brottom med att kliva ut ur bilen utan sitter kvar en stund, och Karen frågar ifrån baksätet ifall vi kan be för henne. Hon stirrar på henne, på oss, och säger ”ja, självklart”. Efter att vi bett för henne kommer David ihåg att han hade stoppat ner ett Nya Testamente i väskan, så han tar ut det och ger det till henne. Hon tar den i sin hand. Tittar på den i några sekunder. Hon tittar upp på David igen, med tårar som fyller hennes ögon, och säger ”det här behöver jag”.

Hon börjar berätta för oss. Om hennes svårigheter med hennes dotter. Om ett missfall för många år sedan, som fortfarande ligger som ett sår. Och om hur hon har slutat att gå till kyrkan. Vi försöker förklara för henne hur mycket Gud verkligen älskar henne. Om och om igen säger vi det till henne. För hon kollar på sig själv med avsky, och fortsätter att säga till oss att det är omöjligt. ”Jag är så ful.” Hon skäms. Hon skäms över att hon är full, över hur hon ser ut, över hennes liv, och hon säger att det är omöjligt. ”Han kan inte älska mig”.  

Med det kan han. Det gör han. Innan hon går så ger hon Joy, som hjälper henne ut ur bilen med hennes väska, en stor kram. Och hon släpper inte taget. Tårar rinner ner för hennes kind igen. Och sedan går hon över vägen, runt hörnet, ut ur vårt synfält. I bilen så sträcker vi våra händer mot himlen, vi ropar, och jublar i Jesus med den gladaste känslan inombords, med vetskapen om att hon kommer att vakna imorgon med en Bibel vid hennes sida. Med en uppmuntran från förra natten. Med Jesus som drar henne tillbaka till sig. Gud är otrolig!