– Gud älskar Albanien!
Broder Andrews stämma med sin holländska brytning klingade över hela Tiranas stadium och de flesta av oss grät när tusentals albaner gensvarade på hans ord med ett enormt dån av känslor.
I mer än 45 år hade Albanien varit ett av Europas mest stängda och fattiga länder. Kristna bad om att hitta sätt att få dela evangeliet, men dörrarna förblev envist stängda. Ett av OM:s kreativa projekt innebar att man släppte flytande paket med traktater i vattnet medan OM:s skepp seglade längs kusten. Senare hittade vi sådana traktat på museet för Ateism och Religion i Tirana, som exempel på försök från det imperialistiska Väst att moraliskt fördärva albanerna.
Men den här dagen i juni 1991, lyssnade ett litet team på Broder Andrew när han, för första gången på generationer, delade evangeliet. Responsen var otrolig: Hela veckan var vårt team omringat av albaner fulla av frågor: ”Älskar Gud Albanien? Kommer Gud ihåg Albanien? Älskar Gud verkligen oss?”
Det var en genuin förvandling: I slutet av veckan, den 7 juli, blev 43 albaner döpta i Tiranasjön. Det som hade varit en sjö i hjärtat av ett land indränkt i kommunism och ateism, blev födelseplatsen för den moderna albanska kyrkan. Män och kvinnor klev upp ur dopvattnet med en tro på Kristus – och inte mycket annat. Men en ny era hade grytt, full av löften och förväntan.
Först på plats
2016 firade OM 25 år i Lärjungakyrkan i Durres, en av många församlingar som föddes ur de tidiga åren av öppenhet. En sydafrikansk OM-medarbetare, Pranesh Anandlal, var teamledare och den första pastorn i församlingen.
–Vårt team på fem personer kom till landet i november 1991. Vår förväntan följdes snabbt av en häpen tystnad: Den extrema fattigdomen var otrolig. Durres hade då en befolkning på 60 000 personer och det fanns bara åtta bilar i hela staden. Folk hade ingenting. Det fanns så lite mat. Vi var den första gruppen utlänningar som kom och bodde i Durres och de visste inte hur de skulle bemöta oss.
Durres hade då en befolkning på 60 000 personer och det fanns bara åtta bilar i hela staden. Folk hade ingenting.
Teamet startade med tre mål: Att lära sig språket, att starta bibelstudiegrupper och att lära sig kulturen. Inom de första fyra veckorna hade teamet lett fyra människor till frälsning, berättar Pranesh, och på juldagen bjöd de in alla de kände till sitt första julmöte i Durres.
–Vi pratade väldigt lite albanska, så vi använde en tolk, minns Pranesh. Det var kanske femtio personer där. Jag inledde med bön. När jag kommit halvvägs så knuffade tolken på mig och sa ”Jag tror att du först måste förklara vem du pratar med. De här människorna vet ingenting om Gud.” Albanerna hade på den tiden bokstavligt talat inget begrepp om Gud.
Under det första mötet var det en flicka vid namn Omeida som kom in och satte sig när hon hörde sång på engelska. I slutet gav teamet alla en gåva – Den enda bibeldelen på modern albanska, nämligen Johannesevangeliet. Oneida tog det och läste det hemma. Efter det mötte hon Anthea från teamet och ställde frågor till henne om det hon läst. ”Hur kan Gud vara min far? Min pappa är död.”Anthea förklarade om vår himmelske far och ledde henne till Gud.
Sedan dess träffades teamet och de nya troende på söndagar, och församlingen växte från fem troende till 150 på tre år.
–Den är i sin fulla kraft fortfarande, rapporterar Pranesh.
Sjung lovsång till Gud för Albanien
Under våren 1992 var Pranesh och teamet inbjudna till ett albanskt bröllop.
–Bruden ville att utlänningarna skulle vara med på festligheterna, så vi tog med oss vår gitarr ifall de skulle be oss sjunga.
”När jag var ung, hade jag en vision eller dröm om att en grupp utlänningar en dag skulle komma och sjunga lovsånger till Gud för Albanien.”
Det gjorde de och efteråt kom brudens mor fram till dem och grät och sa ”När jag var ung, hade jag en vision eller dröm om att en grupp utlänningar en dag skulle komma och sjunga lovsånger till Gud för Albanien.”
Pranesh berättar att teamet ledde henne och hennes man till tro på Gud. Hon har nu gått bort men hennes man är fortfarande diakon i församlingen i Albanien.
Gud gav oss ett unikt fönster i Albanien. Vi fick ungefär fem år innan allt förändrades.
–Gud gav oss ett unikt fönster i Albanien. Vi fick ungefär fem år innan allt förändrades, fortsätter Pranesh. Om vi inte hade tagit den chansen hade vi missat den. Men eftersom OM var kreativa, flexibla och tillgängliga, använde Gud oss. Vi var på rätt plats i rätt tid. Det fanns ingen plan att vi skulle nå ut till Albanien, ändå blomstrar fortfarande de församlingar vi planterade. Är vi lika redo att bli använda av Gud idag?
