När David gick ner för en liten bakgata i Istanbul, lämnade han en inbjudan till en man som, när han insåg vad han hade fått, frågade på engelska, ”Tror du på ödet?”
Han fortsatte med att förklara att han hade varit medlem i en annan protestantisk kyrka i Istanbul för 10 år sedan, men just natten innan hade han haft en dröm där han såg sina gamla vänner från den församlingen, och de kom och kramade honom.
David berättar; ”När jag ivrigt berättade att den här kyrkan låg bara ett par kvarter bort, sade han att han nu tyvärr bodde långt därifrån. Jag frågade var och han namngav ett distrikt där min egen kyrka finns – en mycket osannolik omständighet när man betänker att det finns över 30 distrikt och 13 miljoner människor i Istanbul. ”
”Jag bara råkade ha inbjudningar till min egen kyrkas julprogram i min ficka och snabbt räckte jag honom en. Han bara gapade och jag fick tårar i ögonen när jag sa, ‘Precis som dina vänner i drömmen: låt mig krama dig. Gud har inte glömt dig’”.
