När Karin var barn brukade hon åka på läger och då hände det ofta att missionärer kom dit för att berätta om sitt arbete i något avlägset land. Det var så det började för Karin:
– Redan då tänkte jag att mission kanske var något som jag skulle vilja göra någon gång…
Idag är Karin 36 år och utbildad sjukgymnast med flera års yrkeserfarenhet och nu är hon på väg ut i mission ”på riktigt”! Vägen har varit lång och knappast spikrak, men hela tiden har tanken på mission utomlands funnits med. Det är denna tanke som format hennes val och beslut längs vägen. Hon har till exempel gått en bibelskola och varit i England ett år för att träna engelska och hon säger att även hennes yrkesval kom till utifrån denna tanke: hon valde att bli sjukgymnast just för att det skulle kunna vara användbart i hjälparbete utomlands.
STÄNGDA DÖRRAR – ETT ÖPPET FÖNSTER
Karin kom i kontakt med OM och fick möjlighet att åka ut ett par år till Centralasien och använda sina sjukgymnast-kunskaper på plats. Tiden där betydde mycket och hon upplevde att hon fick bekräftelse på att detta var rätt väg för henne. När hon kom tillbaka hem tänkte hon att hon skulle vara hemma ett år och
sedan åka ut lite mer långsiktigt. Det blev dock inte så enkelt som hon trott att åka ut igen. Framförallt var det ekonomin som blev det problematiska. Hon hittade ingen hållbar väg att få understöd. Det blev bakslag på bakslag och åren gick. Ibland undrade Karin om det verkligen var det här hon skulle göra…
Så en dag i våras fick hon veta att Svenska Alliansmissionen, i samverkan med OM, sökte folk som ville åka ut just till Centralasien. Hon ansökte och blev antagen som deras missionärskandidat. Nu går hon den förberedande utbildningen, PROMIS, på distans en termin och sedan är det dags. Efter sommaren åker Karin till ett projekt som startats av OM i Centralasien. Det handlar om att finnas med i arbetet vid ett center för barn med funktionsnedsättning; att stötta barn, föräldrar och personal i de frågor en sjukgymnast kan hjälpa till med.
Trots motgångarna har det ändå funnits något som drivit Karin vidare.
– Jag tror att det beror på min längtan att få ge vidare det som jag själv fått både materiellt och kunskapsmässigt, men också andligt. Jag vill dela med mig av min tro till dem som annars inte har så stor möjlighet att möta troende. Men tanken att det hela är Guds verk kanske känns allra viktigast, att detta inte är mitt eget projekt. Det vill jag kunna vila i både nu innan och när jag kommer dit, och också när jag en dag kommer hem igen och allt kanske inte blivit som man tänkt sig…
