Jag bor i Istanbul, Turkiet, tillsammans med 15 miljoner andra. 98% av dem är muslimer och de flesta känner ingen kristen alls. Men det finns några som följer Jesus.
I söndags åt jag frukost med vännerna i den församlingsplantering jag är en del av. Vi var hemma hos Aylin* som bor bara 12 km från mig, men då lokaltrafiken i denna mångmiljonstad inte är tillräckligt utbyggd i den riktningen, tog det över en timme att ta sig dit. Vi tog av oss skorna utanför dörren innan vi gick in. Frukost är en stor grej här, ungefär som vår fika. Man sitter länge och dricker också många glas te. Aylins vardagsrum hade inte tillräckligt många möbler för oss 12 personer. Men det lades ut en stor duk på golvet där alla traditionella frukosttillbehör dukades upp, så vi satte oss där. Några kvinnor hade kommit tidigt för att hjälpa till med maten, men att Aylin jobbar som kock gick det inte att ta miste på!
Mätta tog vi oss till kyrkan. Efter gudstjänsten fortsatte några att umgås resten av dagen, men jag var trött och åkte hem.
Att lära sig ett annat språk är en tröttande utmaning, och att träffas i en stor grupp där alla pratar i mun på varandra, skrattar och skämtar kan vara svårt. Men den varma familjekänslan i gemenskapen överväger. Jag får helt enkelt acceptera att jag inte fattar allt och ändå försöka flika in något här och där. En annan dag pratar jag kanske med en person i taget och om den personen är tålmodig så går det utmärkt.
Eva*, medarbetare med OM i Mellanöstern
*Namn ändrade
